Ibland måste man ställa sig upp, ta det första steget på en lång och snabb vandring...bort från det man helst av allt vill stanna vid tills döden skiljer....
Ont gör det, men det måste göras.
Sen kommer frågorna om framriden.
Vågar man stanna en gång till? Orkar man hitta en annan att sitta ner vid? Orkar man fylla hjärtat med längtan och hopp igen? Letar man verkligen efter något nytt? Eller söker man bara något som liknar det förra?

Det gör väl ont för att det var äkta, får man trösta sig med.