Hej bloggen, ingen viktblogg idag heller.

Varken nött asphalt eller ätit bra....eller vägt mig. :-/

Men ätit gott har jag, inte alldeles onyttigt heller. Mycket kolhydrater men av den bättre sorten.

Jag och min kompis som bor i grannhuset gjorde vildris-soppa.

Vildris är eg. inte ett ris som jag förstått det. Men vad det är exakt vet jag ej. ( http://www.wikipedia.org )!!!

Till det har man vanligt ris, iaf i det recept jag följer. Buljong, färska champinjoner och morötter. Vi satte i två små gula lökar också, pressade 3 blodapelsiner för hand och salt och peppar naturligtvis. En skvätt vit balsamvinäger också.

Tror det var allt. Väääldigt gott asså.

På tal om grannhus, en bekant i ett annat grannhus berättade att de fått meddelande att de ska ha flyttat ut t.o.m dne 1/5 (om jag minns rätt) Lulebo ska renovera och bygga om till trygghetsboende (+75). Har hört en annan granne i mitt hus som pratat om det också.

Det innebär att jag tappar lgh i Mbg (ska åka upp och tömma den i morgonkväll) och ev. den här lgh också.

Lägenheten i sig gör inget, men hyran (väldigt låg) och garaget. Lägenheten är en studio - ett enda rum. Kök och sovrum i samma - på 27 kvm, balkongen på drygt 6 kvm, garaget på 23 kvm..... 2 3 k v m. Drömgarage, med värme och vägg till grannen. Det kommer jag att sakna isf. Men vi får väl se.

Det var ju det där med Gud som stänger och öppnar dörrar....

Kör massor med buss, veckan som kommer ska jag bl.a köra på ett vinterläger. Riktigt roligt, mycket minnen och varm gemenskap. 

Failade med besiktningen för Ophelia i år igen. Men nu hinner jag i tid iaf. Men jag måste köra till Kalix, kl 08:20 har jag tid i morgon, så jag borde väl ligga och sova eg. Pappa ska ha henne i 3 veckor och på fredag skulle hon fått körförbud annars. Glömt att han skulle va borta så länge. Nåväl, det ordnar sig...som alltid.

ÄNTLIGEN verkar jag ta den oövervinnerliga i Wordfeud...you  going down miss Martinsson, you going doown!! ;-)

Hejs...

Låttips: Min far och jag, Magnus Uggla. VÄNTA INTE MED ATT HÖRA AV DIG/HÄLSA PÅ DINA VÄNNER!!!!!!

Har som en del elitidrottskvinnor och män försökt hitta tillbaka till motivationen och inspirationen jag hade när det gick bra. Funderat på vad jag gjorde rätt, vad jag gjorde fel, vad som var oviktigt och vad som var avgörande.

Generellt kom jag fram till:

Det första är viljan, som alltid i allt. Jag måste själv vilja.

Viljan, den enskilt största utmaningen för Gud att skapa, den som gav oss människor möjligheten att faktiskt välja bort Gud.

En del filosofer brukar hävda att man kan bevisa att Gud absolut INTE kan vara allsmäktig genom att ställa frågan, om Gud nu är så mäktig, kan han då skapa en sten som är så stor att han själv inte kan lyfta den?

jag hävdar stenhårt att han kan det, han har t.o.m redan gjort det. han skapade den fria viljan och gav sitt ord på att han aldrig skulle röra den. Och det Gud lovar, det håller han.

Nåja.

För att vilja behöver jag, vet inte hur det är med er andra, motivation och inspiration.

För att kunna motivera mig själv och inspireras av andra behöver jag ett mål att kämpa för och mot. Något att uppnå, är det långt bort kanske man behöver delmål men i alla fall något att drömma om. Men för att ha ett mål måste jag har TRO att jag kan nå det målet, TRO att det finns en anledning att ta mig dit. En tro på mig själv.Tro är ett starkt ord, Gud säger i bibeln att tro kan försätta berg. Alla de som trakaserats, förföljts, jagats, fängslats, torterats, lemlästats, avrättats, mördats och slaktats inför publik för sin tro på Gud, de som inte gett upp sin tro, de har setts som starka, som förebilder. Det diktaturer hatar mest är folk som har en egen tro, som inte överensstämmer med den tillåtna tron i landet. Därför är det viktigt att aldrig göra avkall på sin tro. Det är också det enda som de inte kan ta ifrån en. man lever och dör med sin tro. Fattig eller rik, klädd eller naken, man, kvinna, klok eller dum. Tro, det kan alla göra!

Jag måste också ha diciplin och envishet, det första kämpar jag med, storligen, det andra har jag nog mycket av för att dela med mig till ett gäng extremalpinister med Mt Everest-ambitioner.

Men precis som med trohet och ärlighet (svåra ämnen för mig, jobbigt, framför allt att erkänna här, men det måste ju göras, det är ju faktiskt en del av att vara ärlig) så är det lättare att vara det i det "stora" om man först är det i det "lilla". Det sägs att den som inte är ärlig i det lilla är heller inte ärlig i det stora.

Ja, lite djupare tankar som kom här på kvällen.

God natt. //Lajje

Satte ett mål för en dryg vecka sedan. Ska gå 50 mil fram till midsommar, minst. Det blir 25 km/vecka. Går man då 5 km/dag så kan man antingen gå så man ligger på plus (7x5 km) eller så kanske man inte har möjlighet alla dagar. Nåväl, första veckan gick jag 0 km.....nya tag, ny vecka...0 km.
Det är ju lätt att planera på telefonen, men att verkligen ha viljan och inspirationen kan ingen app, ingen motivationssida eller statusuppdatering göra speciellt mycket åt.
Fick "rycket" igår kväll. Ingen asphalt blev nött, men väl ordning och reda. Nu ska jag ta en taktiklutare på sängen, sen checka ut från hotellet (bilder kommer). Sen ut och nöta en sväng. Kring 16 kör jag och kollegan hem fr Levi med StiL Alpina, världens bästa passagerare, de lastar och lossar själva och är mycket trevliga.
Det är sådana här resor som gör att chaufförsyrket är så roligt, bl.a kanske ska sägas.

Nåja, Ophelia hälsar.

Hejs...
Låttips: South of the boulevard, Tower of Power

Ibland måste man ställa sig upp, ta det första steget på en lång och snabb vandring...bort från det man helst av allt vill stanna vid tills döden skiljer....
Ont gör det, men det måste göras.
Sen kommer frågorna om framriden.
Vågar man stanna en gång till? Orkar man hitta en annan att sitta ner vid? Orkar man fylla hjärtat med längtan och hopp igen? Letar man verkligen efter något nytt? Eller söker man bara något som liknar det förra?

Det gör väl ont för att det var äkta, får man trösta sig med.